Blog - Neofilisterna

Butiker som Gucci, Mulberry och Max Mara finns sedan länge på Birger Jarlsgatan och italienska Bottega Veneta var ännu en i raden att öppna butik längs den klassiska gatan strax norr om Strandvägen.

För knappt två veckor sedan kunde vi se hur Laura Ashleys gamla lokaler på Birger-Jarlsgatan 5 täcktes med en äventyrsglad Sean Connery hämtad från Louis Vuittons core values-kampanj. Detta blev det första tecknet på Louis Vuittons flytt - med butiksöppning planerad till första veckan i maj - och spekulationerna kring vem som ska ta över LVs lokal i hörnet av Jakobsbergsgatan/Birger Jarlsgatan kunde ta fart.

Ryktena om att Marc Jacobs flyttar in i de gamla lokalerna visade sig inte vara hållbara - enligt Åsa Larsson, pr-ansvarig på Marc Jacobs, har Marc Jacobs inga planer att öppna en ny butik Stockholm.

-Vi öppnade ju nyligen en butik i Köpenhamn och jag tror det blir bara den vad det gäller Skandinavien just nu.

Förfrågor hos Balenciaga, Yves Saint Laurent och Dior stannade obesvarade. Lisa Kreitmann på Chanel kunde inte svara på om Chanel kommer att öppna en butik i Stockholm, något som det ryktats om senaste veckan. Möjligt är också att Burberry flyttar in, trots en massiv invasion av Chanels klassiker 2.55 ligger Burberrys profil och prisklass mycket närmre Sveriges.

Enligt Mathilda Wilhelmsdotter Wängström på RMPR, som är ansvariga för Louis Vuittons pr i Sverige, ska Louis Vuittons representanter ha anlänt till Stockholm igår.

(Efter publiceringen har YSL nekat några planer på en butiksöppning i Stockholm.)

I biografen Astorias anrika lokaler på Nybrogatan visades i torsdags LAGOMs vinterkollektion 2009. Snygga plagg framställda otroligt amatörmässigt och med känslan av en americanainspirerad husbilsförsäljare utefter riksväg 66.

Lagoms stil kan beskrivas som puristisk, nonchalant och elegant. Även här används de klassiska vinterfärgerna brun, vinrött, svart, beige, lite lila och grön. Geometriska, skarpt raka men också asymmetriska, smått kubistiska snitt för tankarna till Fifth Avenue Shoe Repair och skapar känslan av ett sofistikerat, tidslöst understatement. Kläderna verkar vara bekväma och funktionella men håller ändå en nivå av snygghet. Lagom är ganska mycket lagom och rör sig bara inom den snygga men så ängsliga skandinaviska stilen.

Den fullkomligt misslyckade visningen inleddes med en strulande filmprojektion och istället för att rädda situationen genom att köra igång visningen ändå tystnade musiken i fem minuter och publiken började sucka och skämta. Visningen startade till slut utan film och modellerna trippade ut på den skrynkliga mattan, ibland skymda av en störande kameraman utplacerad framför scenen precis längst bak på catwalken. Pressagenten visade aldrig pressen platserna och gästlistan kändes som ett Facebook-event där alla får vara med. Visningarnas charm är till stor del den exklusivitet som följer med att sitta i first row eller att bara vara där och bevittna nästa säsongs kollektion först av alla, att känna sig utvald och hänförd av en show långt över konsumentnivån. Lagom misslyckades med allt detta. 

Kläderna är värda mer.

I fredags öppnades Odd Mollys första butik på Humlegårdsgatan 13. Det bjöds på färgglada muffins, champagne och en sjungande Meja och kändes lite som ett barnkalas med felvandrade gäster.

När butikkonceptet utvecklades följde BSK:s arkitekter Tove Sjöberg och Hedvig Andersson idén om att "butiken har ett tidigare liv som vi inte känner helt, men något speciellt har hänt här." Kistor och lådor staplade på det lagerliknande betonggolvet och gamla dörrar utplacerade på väggarna ger känslan av att det kan finnas hemliga korridorer bakom dessa, något som förstärks av att källarvåningen har en trapp på varsin sida av lokalen.

Syftet var enligt Tove Sjöberg, som också står ansvarig för inredningen på restaurang Landet, att skapa en både feminin, luxuös men också kärleksfull och öm, personlig känsla. Lite rockigt, romantiskt, egensinnigt och punkigt - helt enkelt en reminiscens till Odd Mollys historia och filosofi.

För oss känns butiken som en mélange av den nuvarande puristiska, kalla storstadsstilrenheten à la Moderna Museet med loppmarknadens ogenomträngliga röra fylld av gamla, mystiska prylar.

I övrigt var butiken trängre än Lilla baren en lönelördag – panikångestattackerna hängde löst i det guldlaserade taket, liksom väntandes på att falla ned över gäster som fortfarande inte var fulla nog att uthärda en mosh pit.

Indiskas sommarkollektion 2009 "Bohemian Modern" känns lite som en trädgårdsfest på någon ö, som en bakgård på söder en kväll någon gång i augusti, och kanske är det just det som gör Indiska till Indiska men också till något som inte är sådär jättekul, något som är lite för avslappnat enkelt färgglatt och om igen, en gång till, massproducerat. Med blommiga tunikor, söta attiraljer och mönstrade klänningar fastnar vi ändå i en viss, och kanske lite för stor, längtan till ljumma sommarnätter och orimliga känslor för någon okänd men farligt vacker.

Kollektionen som visas på Indiskas kontor vid Värtahamnen kännetecknas av Indiskas stilistiskt typiska färg och detaljrikedom. Kontrasterna skänker liv till kollektionen och material som spets och broderier förfinar den.  Indiska är som vanligt starkast på accessoarer, där gör det inte så mycket om plagget är för lite för mycket Indiska - accessoarerna går alltid att använda som ett komplement till en nedtonad outfit.

I vilken utsträckning Bohemian modern tar sig form i kollektionen känns fortfarande en smula oklart. Det känns inte riktigt som att Indiska ställer sig skeptiskt inför den konformistiska majoriteten och vi är fortfarande mycket osäkra på i vilka okonvetionella miljöer Indiskas marknadsstrateger rör sig i när dom inte befinner sig i Värtahamnen.

Vi tänker inte skriva om kläderna, för dom var helt ointressanta. Det som var intressant var modellernas vettskrämda intryck.

Golvet på PUB är av epoxi och väldigt halt. Då är det inte särskilt smart att skicka ut modellerna i högklackade skor med en glatt nylonstrumpa överdragen. Vid varje steg såg modellerna alltmer apatiska ut och i varenda vändning halkade skorna mot golvet. Det kändes lite som att dom använde sina första steg ut på catwalken som en uppladdning inför det stundande hemska, och ibland verkade modellerna stanna till för att inte krocka med varandra - modellerna möttes på tillbakavägen av en ny modell påväg in på samma sida och alla gick dom i olika hastighet.

Vid fotograferna byts konsternerade blickar, varje walk känns som en tortyr, och vi väntar bara på att någon ska falla. Gungande och vacklande trevar sig tjejerna med sina skyhöga frisyrer fram till oss fotografer, med slagsida som en segelbåt under 1979 Fastnet Race, och poserar slutligen lättade framför våra kameror - nu är vi äntligen halvvägs.

Visningen var en oinspirerad masspromenad i dåligt ljus och med ljudet endast utplacerad efter ena kortsidan. Internationella besökare vi talade med efteråt var så arga, så upprörda över uselheten att vi skamset fick försvara modeveckan, trots att vi egentligen bara höll med.

Vi tycker synd om modellerna och vi tycker synd om människorna som rest hit. En sån här visning ska inte få vara en del av modeveckan, den ska inte ens få nämnas på schemat.

Klockan är strax över nio. Hon kliver upp, håret är rörigt men bara smått. Vid sängen står en fåtölj i röd sammet och från det öppna fönstret strax bakom lyser solen in, intensivt men inte för starkt, julisol och inte majsol. Hon tar kläderna från fåtöljen; en ljus blus med spets och blomprints och ett par svarta stuprörsjeans och går vidare ut mot köket medan hon klär sig. En kopp kaffe och ut i gräset barfota med skorna i hand. Vid cykeln, lite väster om huset, precis runt hörnet, sätter hon sig, dricker sitt kaffe och tar på sig skorna; ett par gröna, ganska slitna, tygskor. Hon cyklar sakta i förhoppningar och regnbågar mot lanthandeln som just ska öppna. Halsbandet slår mot bröstet och i tankarna bränner bilden av kvällens stundande besök och semesterns alla planer, ingenting är så bedövande som vardagsliv omkring dig och du i vila.

KappAhls Vintage Stories lanseras under vecka femton och beräknas vara slutsåld redan veckan därpå. Upplagan är limiterad till hälften av ordinarie produktion och således inte särskilt unik. Det kommer även en höstkollektion på temat, och den ser helt annorlunda ut.

Det är en rolig överraskning att se KappAhl göra något som attraherar en annan målgrupp än Kista galleria-kvinna 30-50 och det är speciellt kul med tanke på modeveckans konjunkturkänsliga kollektioner som ofta kändes som säkra kort i en bransch påväg utför. Det går inte att konjunkturanpassa en produkt utan att tappa i image och målgrupp, men det går att göra något nytt i såväl hög- som lågkonjunktur och det bevisar oväntat nog kedjan KappAhl.

Små lappar som följer med plagget berättar dess historia och inspirationskällor - allt från vintagebutiken i Los Angeles till mormors vind. För första gången känns det inte endast som ett försäljningstrick, utan snarare genuint och inspirerat.

Kläderna kanske inte står sig ensamma - det blir lätt för larvigt och romantiskt - men mixade med något enkelt, mindre lekfullt, skapas en snygg kontrast.

Gästbloggen är tillbaka och ni älskart!

Under namnet neofilisterna - det där med namn är svårt och vi kluvna - kommer vi att fortsätta vårt bloggande sporadiskt till vardags och intensivt vid speciella tillfällen.

Och speciella tillfällen väntar tydligen alltid runt hörnet. Modeveckan fortsätter eller börjar igen - ingen vet - och vi ser på något konstigt outtröttligt vis framemot den.

Moderådets Marianne Randolph och Lotta Ahlvar hävdar i förordet till Stockholm Fashion Week Magazine att "stora omslag i konjunkturen skapar intressanta uttryck i mode" och beskriver vidare svenskt mode med urvattnade och trygga ord som klassiskt och hållbart i en tid av osäkerhet. Samma ord skulle passa lika bra till Volvo 240.

Hur som helst, vi är tillbaka och ni älskart.

Låt oss börja där.

Wood Wood, en del av +46-satsningen, säger sig vara inspirerade av romantik, feminism, funktionalitet och innovation. Detta gör Wood Wood genom att låta manslinjen smyckas med hattar, vida byxor, lumberjackskortor, röda flugor och jeansjackor. Allt är mycket funktionellt och känns aningen likt Cheap Monday – det är robust och inte särskilt nätt.

Kvinnolinjen, liksom manslinjen, präglas av få prints och uppvikta byxben och ärmar. Här får vi också se baskrar, klänningar i stil med lumberjackskjortan – med dragkedja utefter ryggen – casual överdelar och dragkedjor vid axlarna.

Modellerna ger ett svårmodigt och bedrövat intryck med det bleka sminket, den fransiga luggen och sorgsna uppsynen. Den blå catwalken lyfter ytterligare fram färgerna och blekheten.

Precis som på stan är känslan som sprider sig under visningen - kläderna är som hämtade ur en skandinavisk streetstyleblogg, männen bär till och med påsar. Inget nytt kommer fram och det mest lyckade under visningen är den colorblocking den blå catwalken skapar – där lyfts kläder och färger som annars skulle försvunnit in i mängden fram.

Wood Wood känns påtvingat ungdomligt – egentligen är märket väldigt pragmatiskt och konservativt, innovationen ligger endast i att försöka bygga en image långt från märkets verkliga karaktär.

Kanske är det så att man inte får vara skandinavisk för att uppskatta Wood Wood, kanske är det så att man måste vara fransman. Kanske är det verkligen så, för vi kan inte se varför Wood Wood säljs på Colette.

Musiken: +++++
Modellerna: +++++
Kläderna: +++++
Övrigt: Nej, inte ännu ett sånt här märke!

Det är med en viss hatkärlek vi lämnar modeveckan. Vi funderar kring vår negativa bild av visningarna och modets egentliga syfte, dess värdelöshet men samtidigt dess förtrollning, och vet inte riktigt hur vi ska ställa oss till det, vad vi ska tycka eller känna.

– Ställ dig i salongen!

Den bredaxlade mannen i för tajt skjorta och med utseende som en Hummer på Stureplan ropar åt den sjuttonåriga modellen som snabbt smiter ned utan att våga säga ett ord. Modeveckan är över men chaperonen (Modellens följeslagare) har fortfarande kvällen fullbokad. Det är ett tungt och stressigt jobb att vara en sämre hallick.

Vi sitter kvar däruppe och ser den burdusa mannen vandra vidare, av och an och fram och tillbaka med en telefon i handen. Vi sprang på Mona Orremalm tidigare under kvällen vilket fick oss att tänka på en artikel i Sydsvenskan, tidigare i höstas, där hon uttalade sig om svarta modeller och menade att tidningar säljer sämre när svarta modeller placeras på framsidan. Modebranschen som är så fruktansvärt hycklande fick sig där en törn men har fortsatt med sin skenhelighet – allt från eko-kläder till det konstnärliga anspråket.

För varför har Mikas och IMG:s hemsidor en uppdelning inte bara mellan män och kvinnor, hår och ögonfärg, längd och storlek men inte svart och vit? Det finns ingen anledning att låtsas som att det är annorlunda, det finns ingen anledning att tafatt motverka det, när catwalken inte på något viss avspeglar samhället. Det känns som att Ida Sjöstedt och Cheap Mondays mörka modell – det var alltid endast en - bara är en kvotneger. I tider när Vouges All Black-issue kallas som milsten men människor som Martin Luther och Condoleezza redan varit en del av makteliten och världens mäktigaste man just nu är svart känns modebranschen fruktansvärt omodern.